Mina första båt – Escape, tillverkningsnummer 240

Jag var en inbiten landkrabba från början. Det var först 1970 i lumpen på Kustartilleriet i Karlskrona som båtlivet öppnade sig för mig. Hur jag lärde mig segla har jag beskrivit i ett lite dråpligt kåseri – Så lärde jag mig segla.

Några somrar senare var jag gast hos en korridorkompis, Ulf Andersson, på hans Mälar 22:a. Han var en bra mentor som hade vunnit SM för Mälarbåtar. Först 1982 bestämde jag mig för att köpa egen båt. Jag tror det mest var för att den kunde trailas som jag fastande för Albin 57. Ulf hjälpte mig först att titta på några båtar i Stockholmstrakten men det var ingen som var helt ok. Jag bodde då i Linköping och fastande för en annons på en båt som fanns i Söderfors i norra Uppland. Med 37,000 kr i plånboken åkte jag dit och fann en välutrustad båt som stod på trailer där allt var i sin ordning. Som ny hade båten med trailer kostat 57,000 kr.

Trots försök att pruta var det bara att snällt betala, kroka trailern efter mercan och åka hem. Nästa dag blev båten sjösatt. Så mycket erfarenhet av segling hade jag ju inte med lyckades trots allt få ihop riggen och allt det andra. ”Montera stag och vant till röstjärn” och liknande begrepp som stod i manualen var dock inte helt lätt att begripa. Glad i hågen började jag genast segla iväg och tappade omedelbart rodret då jag glömt sätta i sprinten som håller det på plats! Innan det sjönk lyckades jag dock få fatt i det.

Med en kompis tog vi oss senare denna sommar via Göta Kanal, Söderköping och Mem ut i Östergötlands skärgård. Nuturen som jag skådade där för första gången var helt underbar men en smula svårnavigerad. Trots nyinköpta sjökort var det efter en stund svårt att riktigt ”veta var vi var”. Vi trodde att vi bara kommit ett litet stycke ut i skärgården då vi gick iland på en ö. Av ortsbefolkningen lyckades vi få reda på vad ön hette utan att avslöja vår belägenhet. Det visade sig att vi var på den allra yttersta ön i havsbandet före Estland. Sjökortet avslöjade dessutom att området vi passerat var alldeles fullt av grynnor och skär som vi inte sett. Efter tre dagar reste min kompis hem. (Har aldrig förstått riktigt varför ;- ) Jag fick fortsätta min odyssé på egen hand.

På hösten gick jag en kurs i navigation och tog förarintyg. Det kan jag varmt rekommendera alla att göra!

Så småningom började jag seglade Escape ganska tufft för att testa var gränserna låg, både för mig och båten. Det var svårt att kryssa mot vinden då det blåste mera än 12 m/s. Med motor och revad stor gick det dock att segla emot i hela 17 m/s. På läns var det nog bara vågornas storlek som satte gränsen. Det blev då till sist omöjligt att styra och man for bara runt som en liten kork. Härligt var det i alla fall att surfa länge på framkanten av vågor i Hanöbukten som var så stora att horisonten ibland försvann. Albin 57 planar lätt.

Escape var av den typen som har brytpinnar för att fixera kölen då den är nere. Det gick åt många brytpinnar eller M5 bultar som jag använde. Höga vågor kunde också få brytpinnarna att gå av. Det var ingen bra teknisk lösning alls. Mitt vilda sätt att använda Escape gjorde att hon med åren blev ganska sliten. Någon sa att hon såg ”befaren ut”. Ett vänligare ord för missskött gissar jag. Framför allt var seglen helt slut men det skulle ge upphov till något mycket trevligt. Min trailer hade tråkigt nog också blivit stulen.

Med Linköping och sjön Roxen som utgångspunkt besöktes Vättern och Sveriges ostkust från Stockholms skärgård i norr till Blekinge i söder. Jag lyckades t.om. ta mig till Christians ö och Bornholm i tät dimma följd av oväder.  Enligt min mening är Sankt Annas, Gryts, Tjust och även Misterhults skärgårdar de vackraste som finns i världen. Under sju år hade jag en bryggplats i Västervik med visfestivalen som höjdpunkt. Från Linköping gick färden dit för det mesta via Göta kanal eller ibland med trailern.

1993 flyttade jag till Malmö och då fick Escape runda södra Sverige. En säsong hade jag Tjärö nära Karlshamn som ”flottbas” men 17 mil blev för långt att pendla och Blekinge skärgård gjorde mig dessutom besviken. Den trevliga andelshamnen Lagunen i Malmö blev i stället min nya hemmahamn. På cykelavstånd. I Öresund finns ca 45 hamnar och av dem besöker jag oftast Svanemøllehavnen i Köpenhamn tvärs över Sundet. Alla de danska öarna, med fjordar (de kallas faktiskt så), byar och städer är väl värda besök. Seglatser till Tyskland, Rügen respektive Flensburg, är heller inte fy skam. Att ta sig over Kattegatt och sedan genom Limfjorden till Nordsjön har varit den längsta tripp jag gjort i tid räknat – Två månader. I bland tänkte jag dock med saknad på skärgårdarna i Östergötland. Tack vare trailern fick jag återse dem efter 25 år.