Ostkusten 2012: Västervik

Efter spårösund tar jag babord och styr in till Westerviks segelsällskaps hamn vid Solbergs udde.

Eftersom jag tänkt ligga här ganska länge och inte vill ta upp platsen för någon annan lägger jag mig på en plats som egentligen inte finns, med uppfälld köl vill säga. (Någon rabatt på hamnavgiften får jag trots det inte.)

Nu är behovet rätt stort av att tvätta kläder och här fanns möjlighet till det, t.o.m. i varmt vatten. In till sta’n är det rätt långt, ca 5 kilometer. Först går en stig  genom en tät granskog och därefter genom en av sveriges största campingplatser.

Folk har ju mest husbilar nuförtiden och dessa står här uppställa längs gator och i kvartér som påminner om en hel stadsdel.  Jag har aldrig begipit mig på nöjet med detta. Ofta åker en familj tillsammans med sina närmaste grannar hit från sta´n och ställer sina husbilar alldeles brdevid varandra. Komforten ska dessutom vara densamma som hemma. OK, Lysingsbadet kan vara skillnaden. Men oftas är ju temperaturen i vattnet inte högre än att bara barnen badar. De vuxna solar och duschar varmt efteråt. Antalet som övernattar i tält kan man räkna på ena handens fingrar.

Precis som förr är min förhoppning att Visfestivalen skulle bli årets höjdpunkt. Då kunde man lyssna på storheter som Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström, Marie Bergman och Monica Zetterlund tex. ”Alla var där då”. Hansi Schwartz (Hootenanny Singers) drog i gång festivalen redan 1966 och 2012 råkade tyvärr efter 49 år det bli hans sista.

Ofta är gamla goda minnen så bra (i minnet åtminstone) att man bara blir besviken när man försöker återvända till de gamla platser eller sammanhang från förr. Hur skulle det bli nu?

Jag vandrar in till sta’n dagen innan Visfestivalen drar igång för att hämta ut min biljett. Traditionen bjuder mig att äta våfflor med vispgrädde vid Båtmansstugorna så det är ett måste även nu. Det var 25 år sedan sist men den fulsnygga servitrisen är densamma fast nu 25 år äldre och gift. Västervik är på sommaren överfullt av turister men trevligt ändå med uteserveringar mm. Det som nu är nytt är allt krimskrams, kläder och sånt, som sälj från gatustånd.

Det finns en Vishögskola i Gamleby som ligger längst in i den långa Gamlebyviken. I mynningen av denna långa viks västra strand ligger Västervik. Logiskt eller hur? Folkhögskolans elever, och kanske framtidens stora stjärnor på vishimelen, har gratis föreställning som det är mysigt att sitta och lyssna på. När jag ska återvända till båten har det hunnit bli mörkt. Om jag inte hade försökt memorera vägen genom campingplatsen hade jag gått vilse, så stor är den. Skogen är bäcksvart och stigen är knappt skönjbar endast tack vare  alla lysmaskar. Jag har aldrig tidigare upplevt att lysmaskar har ett så kraftigt sken.

Nästa dag står jag i den långa ringlande kön i någon timme för att få en bra plats.

Publiken sitter omfamnade av murväggarna i Stegeborgs slottsruinruin. (Vi kan tacka Danmarks kanonkulor från Notholmen för att det är en ruin.)  Bara cirka 2000 personer får plats därinne och det är kanske just detta som, förutom artisterna, som gör denna festival så varm och intim. så mycket biljettintäkter drar en så liten publik naturligtvis inte in. Alla som hjälper till med arrangemanget jobbar ideellt. Att lyssna har blivit en tradition för många generationer och man kan se både åldringar som har öronsnäcka för att över huvud taget höra någonting till småbarn med hörlurar för att inte höra. Jag får som bänkgrannar ett trevlig par i från Finland som också jobbar med att skapa en festival.

Alla människor i ruinen värmer varandra både med kroppsvärme och stämningnär nattkylan där ute kryper på. Det är inte Hansi som är konferencier i år och när jag når jag möter hans blick i en paus är de rätt glansiga. Han har sedan länge haft cancer och kommer tyvärr att dö några månader senare. På det sättet var det något extra speciellt att vara med denna årgång, den fyrtionionde, av festivalen.

De flesta artister är för mig obekanta. Men stämningen infinner sig även hos mig och blir minst lika hög nu som då. Visfestivalen förnyas delvis varje år. Detta år blev det lite diskussion om vad som egentligen är en visa och om artisten som avslutade denna premiärdag var en vissångare. Med referenser till tidigare artister i musikhistorien som tex Povel Ramel och Birger Sjöberg påstods att de också skrev en slags rap. Som publikmagnet var det hur som helst lyckat. Jag tog en liten filmsnutt på en minut som visar något av stämningen i ruinen. Artisten? Ni får själva gissa.

Visfestivalen kom lyckligtvis  att få en fortsättning efter Hansi bl.a med insatser från en annan son av Västervik, nämligen Björn Ulvaeus. Se aktuellt program på VISFESTIVALENS HEMSIDA .)

 

Som ni kanske vet började karriären, både för Björn Ulvaeus och Hansi Schwartz, i bandet Hootenanny Singers. Här en bild från 1966. Som kuriosum kan nämnas att jag träffade en av medlemmarna strax efter att jag börjat segla. Det var Tonny Roth (längst till höger). Vi pratade mera om Albin 57 än musik eftersom han haft en sådan.

Mera nostalgi: På Västerviks station ser jag en rälsbuss av den typ jag ofta tog mellan Linköping och Västervik. Nu är det ett museitåg och ett tecken på att man även själv kanske blivit museal.

Hamnen var trevlig och jag stannar några dagar. I hamnar träffar man oftast trevligt folk och jag hjälpte någon med att fixa en vattenpump. Båtägaren som var aktiv i styrelsen berättade om de två segelsällskapen mellan Westerviks Segelsällskap (WSS)  och Westerviks Segelsällskap Wikingarna (WSSW). Där rådde dock en viss rivalitet. De tillhörde tom olika kretsar av Svenska Krysssarklubben, SXK, om jag minns rätt.

När jag tröttnat på turistlivet och hamnavgifterna började gräva hål i semeterkassan tar jag farväl av WSS från klubbhuset brygga. Det blåser kraftigt från syd men det gör ingenting för det är norrut jag ska.

Nu stävar jag ut och ser Spårö Båk med sitt tak, som verkar inspirerat av Kina. Av Evert Taube har det kallats för Östersjöns vackraste sjömärke.

Jag söker natthamn utan avgift direkt utanför Västervik i Spårögloen.

Det är en djup vik som ligger väl skyddad för vindar från alla håll. På bilden syns en stor Nauticat 44a som förtöjt med aktern direkt mot en klippa. Själv kastar jag dock bara i mitt ankare, lägger mig att sova och somnar bums.