1987 – På Bornholm

Jag hissar revad stor och får hjälp av ett tyskt par att hålla ut båten när jag seglar ut från kajen på på Fredriksö. Jag har inte mycket bensin kvar. Efter en sväng inåt bron, där jag kan hissa focken, lämnar jag Christiansö bakom mig. Vindens riktning  gör att jag hamnar lite norr om Gudhjem som är mitt mål, bara 10 M bort. Jag gör därför  ett slag mot söder innan jag revar. För motor går jag sedan in genom det smala hamninloppet. Hamnen är mycket liten. Jag girar babord, rundar en fiskebåt och lägger mig med ankare i aktern med fören mot en kaj. Mitt reservankare biter direkt.

Nu har jag många supportsamtal att ringa. Genom att gå upp på en bergknalle får min mobiltelefon kontakt med trellebogssändaren.

Efter ett stort antal samtal är både mobiltelefonens eget och båtens batteri slut. Jag finner ingen annan råd än att hyra en cykel och transportera batteri samt reservdunkar uppför en mycket brant backe till stora vägen. Där ligger en mack. Jag är helt utpumpad efter alla drabbningar, både till sjöss och på land. Dessutom har jag blivit förkyld. Jag bestämmer mig resolut för att lämna båten och åka hem för att vila upp mig. Lyckligtvis kan jag dock övertala en bilist som tankar vid macken att hjälpa mig få ner allt till båten nästa dag.

Jag har två hundra svenska kronor och hittar även några norska sedlar som jag växlar in på Bornholmsbanken. Hyran av cykeln kostade 30, uppladdningen 50 och bensinen 79 kronor. Hamnfogden dyker upp och vill ha 55 kronor per dygn. Jag säger som det är att jag tänker lämna båten här en vecka och lovar betala när jag kommer tillbaka. Han går med på det men ger ingen mängdbatt. 220 kronor är nu allt jag har kvar i danska pengar.

Det går en buss till Alinge och en katamaranfärja till Simrishamn. Väl på bussen är jag lite osäker på vad som är Allinge så när jag ser en stor hamn frågar jag en ung dansk man om detta är Allinge. Han nickar instämmande och vi går båda av i Tein! Det är fyra km från Allinge. Han ska också dit. Färjan går om en halvtimme. Vi försöker lifta men det är utan resultat. En dam kommer från en sidoväg och blinkar att non ska svänga i vår riktning. Henne går det att stoppa och vi får båda lift. Hon ska till Sandvig som ligger lite bortom Allinge. När vi pratar med varandra får jag klart för mig hur lika svenska och bornholmska är. Man kan inte tro att hon är danska. Som siste man kliver jag på färjan. Bussen har kostat 17,50 och färjan kostar 75 så jag har en marginal på hela 120 danska kronor. I Sverige kan jag skriva checkar.

Det är åter dimma och sikten är kanske tre hundra meter när katamaranfärjan dundrar fram i bortåt 30 knop. Genom en glasruta tittar jag bakifrån in i styrhytten. Radarn är visserligen påslagen men inte är det särkilt ofta någon tittar på den.

I Simrishamn har jag otur och missar tåget till Ystad. I stället går en buss till Kristianstad. Jag löser biljett hela vägen till Linköping av stinsen. Efter byte i Kristianstad, Hässleholm och Mjölby bör jag vara i Linköping vid 10-tiden menar enligt honom. Detta var lite för bra för att vara sant. I Hässleholm måste jag sitta och vänta på ett nattåg i fyra timmer. Det ger mig tid att fuskskriva loggbok i efterhand från det att jag var på Utklippan. Tiden därefter har loggboken inte prioriteras.

Efter en vecka är jag tillbaka i Gudhjem igen, så utvilad att jag verkligen kan beundra byens charm. En vän från Köpenhamn, som är journalist, kommer på besök och vi gör en utflykt till de berömda Helligdomsklipperne. De ligger norr om Gudhjem på vadringsavstånd. En dagsutflyckt med buss till Nexö hinns också med. Att titta på den stora fiskehamnen är intressant liksom att det är författaren Martin Andersen Nexøs hemstad. Hans mest berömda bok är Pelle erövraren.

Jag får en flaska Ålborg som avskedspresent när vi säger adjö. Segling är inte hennes grej.

När jag ska kasta loss för att segla hem får jag genast problem. Det är omöjligt att få upp mitt ankare, dvs reservankaret. Jag försöker lirka det åt alla håll men det lyfter bara lite grann. När jag tittar ner i vattnet ser jag att det sitter fast i en kraftig kätting. Jag provar med att ta en lång lina med en ögla runt ankarlinan. Öglan sjunker snällt ner med hjälp av en tyngd och lägger sig runt ankaret.Tanken är dra ankaret bakåt från motsatta kajen. I teorin är det bra men i praktiken fungerar det inte. Nu samlas allt fler personer som tittar på den dumma svensken som inte förstår att man ska förtöja i de små bojar som sticker upp och som är förankarade vid kättingarna på botten. Nu återstår det bara att dyka. Av en vänlig själ får jag låna en cyklop. Det är djupt, kanske fem meter, men genom att dra mig nedåt med hjälp av ankarlinan går bra. Väl där nere går det förvånansvärt lätt att befria ankaret. Dess fly satt fastkilat i en av kättingen länkar.

Nu är jag äntligen på väg hem!