1987 – Seglingen från Utklippan till Christiansö

På morgonen  ligger dimman lika tät men SMHI säger vid 8-sändningen att vinden ska bli västlig 4-8 m/s, dvs samma prognos som i går. Det ska också klarna upp så jag sticker iväg trots att sikten för tillfället nog bara är 100 meter. På vägen till Bornholm ligger Cristiansö, en liten ö som jag tänker ”mellanlanda” på för att inte behöva ta allt i ett svep. Jag tar mig ett ut stycke för motor innan jag hissar segel. Det blåser inte mycket så det får bli full stor och genua. När jag har fått upp båtens fulla kostym dyker de yttre klipporna av ön upp som svarta dimhöljda skuggor. Jag har drivit tillbaka. Det blåser inte alls väst utan sydväst, dvs nästan stick i stäv. Eftersom jag räknat ut att kursen jag ska vara 203 grader blir det nu till att kryssa. Överfarten kommer att ta mycket längre tid och dessutom blir det mycket svårare att hålla rätt kurs. Dimman gör inte saken bättre. Min båt är dålig på kryss och jag provar mig fram till att jag kan hålla syd, dvs 180 grader, på ena bogen och och ca 280 grader på den andra. Nu måste jag försöka orientera mig med död räkning men skam den som ger sig.

Som tidsfördriv roar jag mig med lite matematik som jag aldrig trodde jag skulle få nytta av. Om jag seglar syd i tre timmar hur lång tid ska jag då segla väst? Jo, avvikelsen från den riktiga kursen när jag seglar syd är 203-180 är 23 grader. 23 grader är ca ett sextondels varv. Jag approximerar med att bågen är lika med vinkeln om man räknar i radianer. Då blir det ungefär (2*Pi/16)*3 timmar ≈ 1 timme. Alltså ska jag segla tre timmar syd, en timme väst, tre timmar syd, en timme väst osv.

Dimman är så fuktig att den kondenserar på mina glasögon. Efter tre timmar hör jag fortfarande Utklippans mistlur. Då dyker en skugga upp på babords sida. Det är ett fraktfartyg som glider förbi. Detta är Hanöbukten som är livligt trafikerad. Den gav ingen signal. Ytterligare ett fartyg dyker upp på styrbords sida. Det signalerar som man ska göra i dimma. Jag svarar med min gasdrivna siren. Undrar om dom hör mig? Efter ett tag växer en stor siluett fram ur dimman rakt föröver. Jag känner mig ganska liten. Är fartyget på väg rakt emot mig. Men kan borden se så olika ut? Jag ser att babord sidan lutar medan den andra förefaller vara ganska rak. Då går det upp för mig att det är fören och aktern jag ser, inte båtens båda sidor. Fartyget går alltså på en kurs tvärs min men ganska nära i ostlig riktning. Ingen risk för kollision således.

Sikten förbättras och vinden tilltar. Jag byter genuan mot fock. En större segelbåt på kontrakurs syns på avstånd. Kanske är den på väg mot Karlskrona. Efter ett tag kommer dimman tillbaka och jag blir lite orolig att den ska bestå. Christansö är inte större än ca 500 meter och det krävs nog en enorm tur om man ska hitta den i den i dimma. Vinden tilltar och jag revar storen. Det är nu mera regel än undantag att vågorna, som nu är långa och och höga, stänker över båten. Om dimman består överväger jag att vända in mot den svenska kusten. Skåne är svårt att missa och dessutom skulle det så småningom bli lite lä. Jag bestämmer mig för att ta ta ett beslut efter att ha hört på väderprognosen klockan fyra.

Min efterlängtade radiorapport säger, Chrisiansö sydväst 7, och ingenting om någon dimma. Mycket riktigt. dimman försvinner och solen kommer fram Jag bestämmer mig för att fortsätta. Med antagandet att båten gör fyra knop bör jag vara framme vid 21-tiden, alltså i solnedgången. Livet leker men säg en glädje som varar. En stor mörk molnbank växer upp i väster och solen försvinner igen. Vinden ökar till ca 10 m/s, sjön går vit och och vågorna gör det nästan omöjligt att slå. Om jag väl kommer runt med fören för att gå mot väst puttar vågorna på fören så att båten går nord-väst i stället. Jag tar ner focken och startar motorn. Behåller dock revad stor för att få lite stabilitet. Utan att jag tror på idén med att använda mobiltelefonen gör jag ett försök. Men det är som jag antar. Det går inte att få kontakt med någon NMT-sändare på så här långt avstånd. Jag överväger igen att gå in mot Hanöbukten. Då skulle jag få halv vind. Kanske skulle det ta åtta timmar. Där stöter man åtminstone på relativt mjuk sand intalar jag mig. Nu böjar det bli dessutom mörkt.

Jag går ner i ruffen för att ta på mig ett par extra byxor och äta en macka. Då ser jag att ett par centimeter vatten som skvalpar fram och tillbaka över durken. Förklaringen ligger i att jag slarvat med att stänga ruffluckorna och då har vatten stänkt in. Tänker att jag kanske kan få syn på någon fyr så jag pluggar karaktärer från sjökortet. Fl 5s 19M står det för Christoansö, Fl W 5s 22 M för Sandhammaren. Jag tänker att jag är beredd att gå mot vad som än  blinkar. Båten lägger sig längs vågorna och rullar våldsamt när ingen styr. Jag blir sjösjuk och när jag kommer ut i sittbrunnen måste mackan offras till sjöguden Zeus. Därefter tar jag lite matt rodret och styr på 220 grader. Jag har antagit  att den kursen borde stämma med tanke den avdrift jag haft. Då!!! Rakt föröver: Ett litet blink! Efter några sekunder ytterligare ett blink. Jag räknar 1, 2 ,3 ,4, blink,1, 2, 3, 4, blink. Det måste vara fyren på Christiansö! Den ska vid god sikt kunna ses på 19 sjömils avstånd. Längre än så kan det inte vara kvar.

Vågorna är nu så höga att motorns propeller ibland snurrar i luften och fören dunkar i nästa våg.  Båten stannar då upp. Går båten över huvud taget framåt undrar jag? Jag tittar ner i det mörka vattnet och konstaterar att den faktiskt gör det. Kanske i 2 knop mot normalt 5 vid motorgång. Fören slår i en stor våg och det brakar till extra mycket. Det är brytpinnen till kölen som gått av. Båten har fällköl med en brytpinne som bara ska lösa ut då man går på grund. Men nu har den gjort det i en våg. Att byta brytpinne är inte att tänka på så jag hissar upp kölen två tredjedelar så att den inte står och slår.

Efter det som känns som en evighet syns bifyren intill den stora som blinkar var tredje sekund. Den ska synas på 7 sjömils avstånd. Med tanke på allt vatten jag har på glasögonen hoppas jag på att jag har mindre än så kvar, motsvarande, säg, två timmar. Då stannar motorn. Det visar sig inte vara värrre än att bensinen är slut och att jag måste fylla på från reservdunkarna. Det blir ändå rätt besvärligt då båten lägger sig parallellt med vågorna igen och rullar. Jag får hälla över från reservdunkarna till huvudtanken i små klunkar. Efter några drag puttrar motorn igång och vi kan fortsätta.

Nu ångrar jag att jag gav bort tre liter till den där mannen på Utklippan med soppatorsk eftersom det nu båda reservdunkarna är tomma.

Christiansö består egentligen av två större öar. Christiansö och Frediksö med ett sund emellan. Sundet gav de gamla krigsskeppen möjlighet att segla in och ut tämligen oberoende av vindriktningen. Öarna har varit militärt strategiska, inte minst vid alla krig mellan Danmark och Sverige. Mina vänner i Degerhamn hade sagt att det var bäst att anlöpa från syd och lägga till direkt på styrbord sida, dvs på Fredriksö.

Det finns flera småöar långt ut väster om Christansö men bara några klippor på ostsidann. Därför tar jag en vid sväng runt klipporna.

Jag fölrsöker följa råden jag fått men kan inte finna inloppet. Jag ser en massa hus och ljus men förstår ändå inte hur man kommer dit in. Jag måste titta på sjökortet med ficklampan och ser att inloppet ska ligga rakt från syd. Måste ha missat det och gått förbi. Jag  vänder tillbaka och har nu kommit närmare. Hör hur vågorna slår mot klippor och vågbrytare. Men var är inloppet? Torkar glasögonen och lyser med ficklampan mot en mur och för ljuskäglan längs den. Muren upphör, det blir svart, men så börjar den igen. Det svarta kan inte vara något annat en inloppet. Jag siktar och en stor våg lyfter in mig de sista metrarna innanför porten. Det blir stilla. Jag har försökt torka mina glasögon men ser ändå liksom genom en cyklop i en uppenbarelse båtar som badar i ljus. Jag tar sikte på platsen som jag blivit rekommenderad. Kastar i ankaret och förtöjer fören med två tampar i kajen. Jag ser att båtarna intill mig ligger förtöjda på det viset och Jag gör likadant. Klockan är två och jag har varit till sjöss i 18 timmar. Det står vatten ovan durken och det mesta i ruffen är fuktigt. Jag pumpar läns och torkar upp efter bästa förmåga. Hittar ett någorlunda torrt ställe fram i förpiken. Sovsäcken är dessbättre helt torr men jag sover ändå dåligt. Båten jazzar fram och tillbaka av suget från vågorna utanför hamninloppet. Jag vaknar tidigt.