Ostkusten 2012: Fångö och Stugviken

 

Nästa morgon stävar jag ut ur Spårögloen, sätter segel och styr mot Sladö Ask. Sladö Ask är en urgammal Ask som lyckats överleva ute på en holme i havsbandet. Den syns vida omkring och har troligen varit ett sjömärke i 300 år. Den bedöms nämligen vara 400 år gammal. Sedan kommer Storkläppens fyr i blickfånget. Jag fortsätter inte i den stora farleden, E4 kallad, utan följer en annan närmare land in mot Hallmare. Här är det ganska trångt på sina ställen.

En stor ”utveckling” som jag tycker illa om är alla motorbåtar som både blivit fler, är mycket större, går mycket fortare  och visar mindre hänsyn. Detta är mycket förargligt för svallet gör det omöjligt att ta vissa passager för segel som man med stolthet kunde göra förr. Nu måste man i förnedring stötta med motorn. Jag slutar hälsa på de båtarna. Speciellt illa tycker jag om alla turbåtar som med Västervik som bas går nu till öarna däromkring med turister. De verkar gå med minst 10 knops fart. Även om det fortfarande går att segla där stannar en liten båt ideligen upp farten  innan vinden kan ta över och ge ny fart.

Väderskär är mycket värt ett besök för sitt gamla kapells skull. Nu blåser det emellertid så kraftigt att jag bara viker av från farleden för att norr om ön minska segel. Om babord har jag nu Sora Ålö och inloppet till Valdermarsviken. Det har länge varit min plan att segla in till Valdermansvik. Den planen finns också denna sommar. Distansen på ca 30 sjömil t.o.r avskräcker nu också, speciellt då man knappast  kan räkna med att segla både in eller ut. Jag styr förbi.

Efter ca 30-40 sjömil (jag räknar inte så noga) rundar jag Fångö som är mitt färdmål och styr i en stor vik på nordsidan. Just denna vik är ganska grund men jag känner till en bra klippa.

Jag minns till och med hur jag brukade förtöja.

Fångö är en intressant ö på många sätt där det t.ex. förekommit gruvbrytning. Jag promenerar över till den östra sidan av ön med de stora högarna av flisad sten som är gruvavfall.

Wikipedia har en bra beskrivning av ön än vad jag kan ge.   

På ostsidan ligger också en oerhört trevlig naturhamn.

Man ska dock vara på det klara med att det kan vara svårt att få ankarfäste här. Bottnen är i stort sätt  lika slät under vattnet som som klippan är ovanför.

Denna sommar kommer jag inte längre norrut än till Fångö. Jag hade tänkt med att fortsätta till Norrköping men hittar inte någon som kan traila mig hem därifrån. Figeholm får jag ok på så här måste jag vända jag och styra kosan söderut igen.

Efter två dagar på Fångö rundar jag ön på ostsidan och lyckas kryssa mig genom en mycket trång passage som knappast någon speedboat skulle våga sig på. Nu blir fyren Häradskär synlig om babord då jag lägger kursen rakt mot syd. Fyren av  heidenstamstyp är värdigt vacker. Vinden avtar, jag startar motorn, och går inte i någon speciell farled.  Nu börjar det bli dags att söka natt hamn. När jag viker av mot väster gör jag min första egentliga navigationsmiss bland småöarna norr om Stora Ålö. Utan GPS är nog situationen att välja rätt väg in från havssidan mot ett gytter av småöar den svåraste. Jag kom fel men då jag kom på det var det bara att gå ut igen och börja om. Vädret var ju lungt.

I skydd innanför småöarna hittade jag en verkligt liten pluttö. Till skillnad från våra skärgårdar på västkusen som oftast är kala är öarna på ostkusten bevuxna. Mera bevuxna ju längre söder ut man kommer. Misterhults skärgård utanför Småland liknar Småland med sin stenmark medan berggrunden brukar vara mera solid norrut.  Vegitationen på denna ö är synnerligen tät.

Den är orörd och ogenomtränglig av tall, stora enar och törnen.

På nordsidan går berggrunden i dagen.

Ett par glider förbi i en kajak. Också ett utmärkt sätt att uppleva naturen tyst och stilla i grunda vatten.

Nu börjar lappsjukan slå till och jag kommer på att Kryssarklubbens träffpunkt Stugviken ligger stax intill. Jag går dit och får två trevliga dagar tillsammans med Kryssarklubbare.