Limfjorden 2013: Hallands Väderö

Både vind och ström har jag med mig. För saxade segel lämnar jag Sundet bakom mig.

Där Öresund är som smalast kan strömmen kan sätta med upp till 6 knop vid exterma förhållanden: Bra att nu ha den med sig norröver.

På förasta sträckan gör jag något riktigt dumt. Jag riktigt njuter av farten vid spetsen av Kullen där medström och akterlig vind i saxade segel är som starkast. GPS’n loggar 8,3 knop och båten planar. Vad jag bör tänka på är att såväl vind, ström som vågor på andra sidan udden är helt annorlunda. I det ”kokande” vattnet gäller det nu plötsligt att få ner den spirade genuan. Spirstången är av trä och bara avsedd för lätta vindar. Min säkerhetslina ligger inne i ruffen och jag funderar ett ögonblick på att hämta den. Men här gäller det naturligtvis att i första hand rädda spirstången! Jag låser rodret och tar ett språng fram till masten. Trycket på stången gör den emellertid omöjlig att få låss. Med ett knak splittrades den i tre bitar. Snabbt lyckas jag rädda bitarna från att gå överbord. Bombeslagen ska ju åtminstone räddas! Därefter är det genuans tur bärgas. Det går utmärkt. Jag reser mig igen och tittar bakåt för att se hur båten uppför sig. Då blir jag varse varse att den i vilket ögonblick som helst kommer att gippa. Båten kränger och sjön bryter över. Med våta händer grabbar jag tag om masten och lyckas med nöd och näppe hålla mig fast. Med rådande vind och vågor hade jag visserligen kommit till Jylland i vilket fall som helst. Men knappast levande. Under resten av resan finns säkerhetslinan alltid nära till hands.

Äntligen är jag framme i Tjuvelthamn som är min favoritplats på Hallands Väderö. ”Segelbåtar iutan fällköl göre sig inte besvär.” 30M (sjömil) har avverkats på 6 timmar. Det betyder en medelfart på 5 knop. 

Ön ägs av Lunds stift och stenbryggan murades åt fyrmästaren 1930. Stiftet har satt upp en frälsarkrans.

Resterna av min spirbom.

Ett bad från klippan där vattnet är djupt är en tradition. När vinden vänder till NV kan jag inte segla vidare. Men det blir å andra sidan 18 grader varmt i vattnet.

Hamnen ligger väl skyddad för alla vindar utan möjligen om de kommer från norr.

Blommor i en skreva.

Får, kor och hästar finns på ön.

Vildrosor.

Massor av skränande mås och sjöfågel.

För att nå hamnen bör man noga följa enslinjer.

Mellan dessa bränninga går ”farleden” in till hamnen och där går jag ut söndagen den 23/6. Hissar fock och stor. Någonstans långt därborta ligger Anholt. Vädret är bistert men vinden är gynnsam.