1987 – Seglingen till Utklippan

Visfestivalen är över i Västervik. Jag tar en kaffe med glass på piren och lyssnar till musik som kommer från ett band och tittar på ett äldre par som dansar på Grönsakstorget. Detta är avslutningen på Hasselörodden, en tävling där det gäller att ro snabbast från Hasselö i gamla allmogebåtar och i tidstypisk klädsel.

Därefter knallar jag bort till min båt och tar den över till stadskajen och provianterar mat. Ombord finns finns redan en mobiltelefon som väger 8 kg och nog kostar mera än båten. I huvudtanken till motorn finns 10 liter bensin och dessutom har jag två dunkar på fem i reserv. Det är svårt att veta hur mycket soppa det kommer att gå åt. Det gäller att spara. Jag lämnar kajen för segel i mycket svag vind. När jag är framme vid Krökö är klockan 10. Det är mörkt men stjärnklart.

Nästa morgon tar jag först en liten bensträckare och hittar årets första blåbär. Det ska blåsa ostligt 5-7 m/s enligt radion. I stället för att gå för motor tillbaka den väg jag kommit och ta en stor omväg genar jag genom sundet mellan Katsholmarna och Krokö. En kraftledingen med en segelfri höjd på 13 m utgör inget hinder. Sträcker vidare mot fyren Idö Stångskär i riktning syd-syd-ost. Jag tar farleden ut mot havet eftersom jag tänker gå utomskärs. Den sista pricken heter Fyrken och sedan tar jag av jag rakt mot söder. Jag är på väg!

Spårö båk, som Evert Taube kallat ostkustens vackraste sjömärke, syns på långt håll bakom mig. Båken är från 1700-talet. Vit med rött välvt tak på japanskt vis och med fulländade proportioner. Nu när den är den nymålad och lyser extra mycket i det klara solskenet.

På en klippa innanför Vinkelgrunds ostprick ser jag några små klumpar på stort avstånd. Av sjökortet framgår att det här är ett sälskyddsområde. Jag tar fram kikaren och ser att klumparna rör på sig. Det måste vara sälar! Jag har aldrig sett vilda sälar tidigare. Det är hela 50 stycken på ett ungefär.

Det går undan i halv vind och vid femtiden är jag framme vid Blå jungfrun i norra Kalmarsund. I Sikhamn på den nordvästra delen av ön är det skapligt men med min båtshake lyckas jag i alla fall få grepp om en järnögla efter tre försök.

Potatisen får koka medan jag tar ett dopp i Sikhamnsgrytan, en jättegryta som havet polerat fram. ”Badkaret” ligger strax ovan havsnivån och fylls därför ständigt på med saltvatten. Jag ser ingen människan och det verkar som jag har hela ön för mig själv. Här har jag varit förut och gått runt på hela denna märkliga ö som är 87 meter hög och fortsätter stupa ner under vattnet med ungefär lika många meter. Blåkulla är det ursprungliga namnet och det ger ju associationer…

Efter middagen konstaterar jag att det är för skvalpigt för att övernatta här. Jag bestämmer mig för att länsa in mot Påskallavik. Det är 10-12 M dit. När mörkret faller och vinden avtar rundar jag Littlö och Runnö på sydsidan och lägger mig i lä innanför något som heter Rävholmen. Jag glider in för genua till dess kölen tar i botten i den grunda viken. Revar sedan och låter båten glida tillbaka något innan jag kastar i ankaret. Jag har nu seglat totalt 40 M och suttit vid rodret ca 13 timmar.

Nästa dag som är fredagen seglar jag den den korta sista biten till Påskallavik. Vinden har ökat betydligt, det blåser 8-9 m/s ostligt, dvs rakt in mot den oskyddade hamnen. Väl framme krokar jag i en boj och får bromsa rejält i aktertampen medan fören glider fram mot kajen.

I Påskallavik får jag tillfälle att duscha varmt och proviantera i en gammaldags butik där man expedierar över disk.

Sedan besöker jag Källströmska gården där skulptören Arvid Källström verkade under 30 år. Här finns många fantasifulla figurer. Jag fikar jag och skriver några vykort.

I hamnen ligger bara två segelbåtar samt frälsningsfartget SHALOM III. Det ligger längs med kajen och ska just ska avgå. Det blåser nu ännu kraftigare rakt in mot kajen. Jag undrar hur de ska klara av att komma ut. En tös på däck spelar ”O store gud” så att det med högtalarförstärkning och vindens hjälp hörs över hela Påskallavik. Samtidigt lägger en matros i grön tröja en akterförtöjning. Genom att lägga i backen och behålla akterförtöjningen vrider sig stäven långsamt ut. De grejade det.

Själv vänder jag min båt och lägger den med fören förtöjd i bojen, hissar storen och startar motorn. Sedan släpper jag tampen i fören, rusar akteröver och ger motorn full gas. Jag gör det tyst och mer osäkert utan tro på högre makter. De två andra segelbåtarna  ligger på var sida om mig och dom vill jag inte köra på. Efter 15 meter för motor mot vinden är jag utanför både båtarna och bojarna och kan börja segla. Det måste vara mycket bättre att gå till Ölandssidan i denna ostliga vind. Så resonerar jag för där borde man få lä.

Farleden tar mig förbi Södra skogsägarnas kolossala anläggning för pappersmassa. Det luktar sulfid. Nu är jag på sista bladet  av båtsportkorten i serie C, Oskarshamn – Trosa – Landsort. I norra  Kalmarsund får jag klara mig med en gammal bilatlas. (Korten var slut hos bokhandlaren.)  Mig veterligen ska det inte finnas några grund här och farleden ut visar sig vara föredömligt utprickad. I fjärran ser jag  fyren Dämman, ett trevåningshus mitt i havet. Jag går så högt i vind jag kan och får sprut över båten. Det känns känns faktiskt bara skönt eftersom solen värmer. Efter att jag tagit av mot en sydligare kurs byter jag från fock till genua. Vågorna puffar på, det blåser minst 10 m/s, och båten planar stundtals. Jag ser Borgholmsruinen tydligt. Några vädersträcksmärken dyker upp och jag går mellan dem och fyren Slottsbredan. Det visar sig vara ostmärken så det var ju på rätt sida. Styr nu närmare Öland eftersom hamnen Stora Rör är mitt mål. Oj, ett västmärke råkar jag ta på fel sida. Lite för nära Öland med andra ord. Fisknät visar att det är grunt. Man ska helst inte gå på grund i 7 knops fart men det gick bra.

Solen har gått i moln när jag stävar in mellan vågbrytarna till den lilla hamnen Stora Rör. Jag har valt den eftersom  jag har  har varit här förut och och vet att den är är mycket välskött. Det känns kallt fastän klockan inte är mycket. Jag har gått 5 landmil enligt bilkartan på ca 6 timmar.

När jag vaknar nästa morgon är vädret klarare. Jag betalar hamnavgiften på 40 kronor till en trevlig dam som talar stockholmska. Hon driver hamnens lilla kiosk. Dessutom betalar jag hutlösa 15 kr för en rökt torsk. Jag bestämmer mig för att segla ner längs Ölandssidan i lite lugnare tempo i dag med fock och revad stor. Borta på Ölandsbron syns bilarna som små prickar. Jag har dock ingen aning om att Kalmarsund här är så grund. Det finns till och med små öar mitt i sundet och rännan under bron är muddrad. Nu har jag sjökort och inser att jag trots allt måste styra över mot fastlandssidan.

När jag  passerat under bron har jag inloppet till Kalmar ganska nära om styrbord. Först efter en massa fula oljecisterner ser jag Kalmar slott. Det ser ganska litet ut härifrån.

Jag styr tillbaka mot Öland och håller dikt alla västmärken som ligger med ett avstånd på ca 5 M. Det första ligger mitt för Mörbylånga och det andra i höjd med Kastlösa kyrktorn.

Jag jobbar under resan med support för ett datorprogram. Det är här mobiltelefonen kommer in i bilden. Varje morgon tar jag kontakt med ett företag i Stockholm och får reda på vilka telefonnummer jag ska ringa upp. Denna dag är det Ölands sparbank i Mörbylånga som behöver hjälp. Banktjänstemannen som jar ringer blir lite förvånad över att mitt riktnummer är 010 och frågar vilken stad jag ringer från. Han ringer flitigt och tror sig känna till alla Sveriges riktnummerområden. När jag berättar att jag ringer från en mobiltelefon på en båt någon kilometer väster om honom blir han förvånad. Det är första gången han kommer i kontakt med en mobiltelefon.

Framför mig är nu himlen blågrå och solen försvinner i moln. Oväder är på gång. Det känns skönt att ha valt mindre segel eftersom vinden friskar i. Jag tar in mot Mörbylånga, med sin stora cementfabrik, även om jag helst velat komma till Grönhögen i dag. I så fall hade jag kommit ett stycke till mot söder.

Inloppet ligger från syd-syd-väst så efter ett slag runt en röd prick kan jag styra in i hamnen. Det blåser mycket även så här nära land. Längst in i den stora fartygshamnen ligger en gästbåtskaj. Jag tar ner focken, fendrar på och gör förtöjningstampar klara. Två män står på kajen och jag frågar om dom är rädda om sina båtar. Nej blir svaret så jag seglar ända in i luckan mellan två båtar. Dom tar emot och det var nog tur för det blev inte så väldigt elegant. Det visar sig vara Anders från en träbåt framför mig som heter Trollungen och Göran i en Vega bakom. Efter Vegan ligger en stor stor stålbåt. Den heter Brynhild.

På Trollungen finns Anders och Sighild som är ett äldre par från Stockholm. På Brynhild seglar Frank och Inger från Råå. Frank har byggt sin båt själv. Han jobbar normalt på ASEA i Helsingborg och svetsar ihop järnvägslok. Anders har drivit en bilverkstad.  Han pratar intensivt och fort. Det blir mycket snack om stål och ytbeläggning dom emellan. Jag blir kvar här i tre dygn och vi får alla tillfälle att umgås.

Tillsammans med Sighild och Anders blir vi inbjudna till Franks båt på kaffe med rom. Det värmer. Båten är på 12,5 ton och har alla bekvämligheter inklusive bastu. Deras stora plan är att segla till Australien. Nu var de på väg till Stockholm på en rutt utanför Öland men valde att gå innanför på grund av ovädret.

Degerhamn har eluttag och av Frank får jag låna en batteiladdare. Mobilradions stora elförbrukning är en källa till ständigt bekymmer. Utombordsmotorn har visserligen en sk belysningsspole och kan ladda batteriet eftersom jag kopplat till en likriktarbrygga. Men det räcker ofta inte till och då får jag ta batteriet till en bensinmack och ladda över natten.

Nästa dag tar Inger, Frank och jag bussen till fyren Långe Jan. På vägen ser vi genom bussfönster trollungeparet kämpa på sina minicyklar mot samma mål. Uppe på Långe Jan tar vinden i och vi ser hur sjön bryter över Ölands rev. Det var här nedanför Inger och Frank bestämde sig för att vända och gå till Degerhmn.

Ett måste i Degerhamn är ett besök i Johan Nilssons lanthandel. Johan Nilsson är över 90 år och expedierar fortfarande allt i butiken själv. För en besökare förefaller allt ligga i en enda stor röra men inte för honom. Flinkt plockas allt ifrån spik, spadar, råttfällor eller falukorv fram efter kundernas önskemål. Innan man betalar får man alltid den obligatoriska frågan. Ska det inte vara en jultomte också?

Lanthandeln är samhällets enda turistattraktion. Den enorma cementanläggningen är i stort sett avvecklad och produktionen koncentrerad till Slite på Gotland. Endast några få anställda jobbar kvar med specialprodukter. Detta berättar en pensionär för mig på sin kvällsrunda.

Både av Göran på Vegan och av ”trollungarna” får jag mycket värdefull information om Bornholm. De har alla varit där tidigare och är faktiskt på väg dit igen så jag kanske har tur och får sällskap. Det blåser 17 m/s där nere nu och jag får t.ex. veta att att hamnarna stänger sina yttre portar i hårt väder. Ingen släpps då in. Anders lär mig också att man kan få båten att styra sig själv på bidevind. Man ska låsa rodret och släppa ut storen lite mer än normalt.

På  kvällen läser jag Daniil Charms Konsten är ett skåp utan att begripa så mycket. Bestämmer mig då för att lämna denna tråkiga hamn i detta döende samhälls nästa dag och segla vidare.

När jag vaknar har Vegan seglat norr ut därför att Görans semestern är slut. Trollugnen har bestämt sig för att vända tillbaka till Stockholm  på grund av det dåliga vädret och jag får tillfälle att vinka adjö till dom.

Själv är jag besluten att fortsätta åtminstone till Kristianopel som jag hört så mycket gott om. Sjökortet, linjalen och transportören ger vid handen att jag ska hålla en kurs på 215 grader. När jag väl kommit ut är det relativt bra sikt. Jag ser Utgrundens fyr men inte fastlandet. Jag angör Kristianopels vackra trappstenformade kyrktorn tämligen rakt på. Inloppet är dock från sydväst så jag måste först gå ett stycke mot syd för att inte gå på grund. Solen har börjat skina och vinden har tilltagit.

Jag seglar rakt in i hamnen för fulla segel. Hamnbasängen visar sig till min förfäran vara betydligt mindre än jag trott. Jag får jobba ihärdigt med att hålla båten på kryss kors och tvärs samtidigt som motorn ska i sjön och startas och seglen ska ner. En växande skara åskådare betraktar mina manövrer. Till sist droppar ankaret på rätt ställe och går upp mot vinden och lägger mig vid sidan av en Vagabond med tre finladsvenskar ombord. Min puls slår fort medan min publik knappast kan tro annat än att så här gör jag på rutin och har gjort så tusen gånger tidigare.

Besättningsmännen på Vgabonden har semestrat på Bornholm och jag får ytterligare massa tips samt broschyrer från dem. De bjuder på Gammeldansk och Carlsberg. Själv ger jag dem en flaska rött köpt på Systemet. Den är det ju onödigt att ha med till Bornholm för det är ju dit jag ska! Det har jag nu fått mod till att bestämma. Innan jag lägger mig att sova lägger jag ut en rutt till Sandhamn och Utklippan med grader och distanser.

Seglingen till Sandhamn är opromlematisk. Det är lite dimmigt men land och ostprcikar syns utan problem. När jag är framme blir jag ännu mera varse det jag redan vet. Detta Sandhamn ska inte förväxlas med den lyxanläggning som KSSS (Kung. Svenska SegelSällskapet) har utanför Stockholm som Har samma namn.

Det har bara gått åt fyra liter bensin sedan Västervik men jag vill ändå fylla på. Närmaste mack ligger 12 km bort så det går inte. Däremot ligger Torhamn nära med en välsorterad ICA-affär så matförrådet kan fyllas på. Jag betalar med en check på 800 kronor. Därmed har jag i allt 1200 kr i kontanter. Kommer det att räcka?

Den fortsatta seglingen ner mot Utklippan går som på räls efter den uppgjorda planen. Detta trots att det är disigt och sikten ibland är mindre än 2 M. Ungskär syns som en massa hus som flyter direkt på havet. Det ser märkligt ut samtidigt som det är kul att se platser vars namn man hör i sjörapporten.

Väl framme på Utklippan finner jag en plats i en gammal slip. Hela hamnen är sprängd ur klippan och det är ganska trång bland alla båtar som ligger här nu, ca 30 till 40 stycken. Min båt Escape har nu fört mig till det sydostigaste hörnet av Blekinge. Samtidigt  den sista utposten av Sverige på min planerade rutt till Bornholm.